Jag är ingen ängel men jag luktar som en. (Tks M)

En promenad längs Memory Lane visar en ung inköpare med många resdagar som gärna åker extra tidigt till världens flygplatser för att botanisera bland hudvård, foundation och dofter.

1992 lanserade Thierry Mugler den första gourmand-doften, dvs en doft med mer gemensamt med ett franskt konditori än en blomsteräng om våren. Doften var Angel, men den var allt annat än änglalik med noter av vanilj, kola, choklad, tonkabönor och patchouli.

Det som var speciellt med Angel, förutom noterna som fick det att vattnas i munnen på alla sötsugna, var styrkan. BAAAAM!
Som ett knytnävslag i ansiktet av väldoft. För att skona arbetsplatser, allmäna inrättningar och känsliga näsor uppfanns en ny metod för applicering: Spreja upp i luften, och ta ett kliv genom de fallande doftande dropparna. Well well…
Idag kan vi väl se det där som en del av hypen.

Anyways, Angel var en sådan där doft som lätt kunde skapa uppståndelse. Man var på ett möte och plötsligt var det någon som kved ”vem äääääär det som luktar så gott”. Inte kunde man på den tiden hojta att ”det är ju JAG” men man visste att när alla kommit igång och sniffa så skulle strax näsorna vara riktade mot min hals. Det slutade alltid så med Angel.

Angel

De senaste åren har jag ofta använt Marni EdP, en rökelsetyngd, lite bitsk historia. Men när senaste flaskan var slut gick jag på jakt i doftskåpet och fiskade fram en flaska Angel EdT som alltså är en lightversion av det ikoniska originalet. Det är fortfarande en gourmanddoft. Men där en klase röda bär fräschar upp den söta bakelsen. Det behöver man inte vara konditor för att förstå att det blir bra!

Slutligen hållbarheten. Originalet hade en hållbarhet som kunde räknas i dygn. Angel EdT sitter inte lika bra, men vet man med sig att det inte passar sig att dofta vaniljfudge om 12 timmar bör man definitivt undvika att sprtsa på sig en dos Angel EdT.